Hare — barkgnagaren som ringbarkar fruktträden om vintern.

Haren är ett vackert och fridsamt djur som betar i trädgården mest på natten — men på vintern blir den ett dyrt bekymmer. När snön ligger och annan föda tryter gnager haren bark på unga fruktträd och bärbuskar, och gör den det hela vägen runt stammen ringbarkas trädet och dör. Till skillnad från kaninen gräver haren inga gryt — den lever ensam ovan jord — men den både hoppar högt och når högre upp på snön, vilket ställer egna krav på skyddet.

Lösningen är enkel i teorin: skydda stammarna med stamskydd inför vintern, stäng uteharen från odlingar med ett tillräckligt högt nät, och komplettera med doftskrämsel och tåliga växter. Att försöka minska antalet harar är sällan realistiskt för villaägaren — det är att skydda växterna som fungerar. Den här guiden går igenom hur du känner igen haren (och skiljer fälthare från skogshare), hur du skyddar trädgården, och vad lagen säger.

Det första man vill veta är om det är en hare eller en kanin — det avgör hur du skyddar dig. Titta på storleken, öronen och beteendet.

Utseende

Fältharen (Lepus europaeus) är 50–70 cm lång och väger 3–5 kg — betydligt större än en kanin. Pälsen är grå- till gulbrun med vit undersida, öronen är långa med svarta spetsar, och bakbenen är kraftiga. Svansens ovansida är svart, vilket skiljer fältharen från skogsharen.

Hare eller kanin?

Skillnaden är tydlig: haren är större, har längre svarttippade öron och kraftigare bakben, lever ensam, gräver inte bo utan trycker i en grop (en "säng") ovan jord, och flyr i höga skutt. Kaninen är mindre, har kortare öron utan svarta spetsar, lever i kolonier och gräver gryt. Ser du bohål och flera djur tillsammans är det kanin; ser du ett stort, ensamt djur med långa öron är det hare. Mer i vår guide om hare eller kanin.

Spår och gnagmärken

Haren lämnar runda spillningskulor, avbetade skott som ser snett avklippta ut, och på vintern gnagd bark nedtill på unga träd — ofta högre upp än kaninen når, och ännu högre om det ligger snö. Spårlöpan i snö visar de karakteristiska stora bakfötterna som landar framför framtassarna.

Harens skador följer årstiderna: bete på den varma delen av året, barkgnag på vintern. Det är barkskadorna som kan bli riktigt dyra.

Ringbarkade fruktträd på vintern

Det allvarligaste är barkgnaget på vintern. När snön ligger och annan föda tryter lever haren på bark, knoppar och skott och ger sig gärna på unga fruktträd och bärbuskar. Gnager den bort barken runt hela stammen blir trädet ringbarkat och dör, eftersom näringstransporten bryts. Snörika vintrar når haren högre upp på stammen och skadan blir värre. Mer i vår guide om att skydda fruktträden med stamskydd.

Avbetade växter och nysått

Under den varma delen av året betar haren gräs, örter, grönsaker och prydnadsväxter och kan klippa av skott och plantor snett, som med en sax. Nysått, späda plantor och bladgrönsaker är särskilt utsatta tidigt på säsongen.

Ingen grävskada

En sak haren inte gör är att gräva. Till skillnad från kanin, grävlingoch räv förstör haren inte gräsmattan med gropar eller gryt — den betar och gnager, men river inte upp marken. Det gör att skyddet kan fokuseras på stammar och odlingar snarare än på att gräva ned nät.

Det viktigaste skyddet mot hare är att skydda stammarna på unga träd inför vintern. Ett stamskydd är billig livförsäkring för trädet — och måste sitta tillräckligt högt.

Spiral eller nät runt stammen

Skydda unga fruktträd och prydnadsträd med ett stamskydd — en spiral eller ett finmaskigt nät som lindas runt stammen — satt inför vintern, när barkgnaget börjar. Eftersom haren når högre än kaninen, och ännu högre på snön, bör skyddet gå en bra bit över förväntad snönivå, gärna högre än du först tror.

Kontrollera och lufta

Se till att stamskyddet inte skaver eller stryper stammen när trädet växer, och att det inte håller kvar fukt mot barken så att röta gynnas. Kontrollera skydden varje höst och byt till större när trädet blivit grövre. Äldre träd med tjock, sprucken bark är mindre utsatta och behöver sällan skydd.

Vill du skydda ett helt land eller en rabatt behövs ett stängsel. Skillnaden mot kaninen är viktig: haren hoppar högt men gräver inte, så det är höjden — inte nedgrävningen — som räknas.

Högt nät

Sätt ett finmaskigt nät (kyckling- eller kaninnät) runt det som ska skyddas, och gör det tillräckligt högt — haren är en skicklig hoppare, så räkna med minst en meter, gärna mer där den är enträgen. Till skillnad från mot kaninen behöver du inte gräva ned nätet, men det ska sitta stadigt hela vägen ner mot marken utan glipor att smita in genom.

Skydda de utsatta ytorna

Prioritera köksland, bärbuskar och nysått och de yngsta träden. Ett väl fäst, tillräckligt högt nät runt odlingen kombinerat med stamskydd på träden ger ett skydd som håller för både hare och kanin. Mer i vår guide om stängsel mot hare.

• Sätt stamskydd på alla unga fruktträd inför vintern, högt över snönivån.
• Stäng odlingar med ett finmaskigt nät på minst 1 meter — haren hoppar.
• Nätet behöver inte grävas ned (haren gräver inte), men ska sitta tätt mot marken.
• Prioritera köksland, bärbuskar, nysått och de yngsta träden.
• Kontrollera stamskydden varje höst och byt till större när träden växer.

Skrämsel, dofter och växtval kan minska harens intresse, men fungerar bäst som komplement till stamskydd och nät — en hungrig hare vintertid övervinner det mesta.

Blodmjöl och dofter

Blodmjöl utstrött runt känsliga växter är ett klassiskt medel som både harar och kaniner ogillar lukten av — och det göder dessutom jorden. Effekten avtar i regn och snö och måste förnyas. Även andra doftpreparat kan hjälpa en tid, liksom en rörelsestyrd skrämma där du inte kan stängsla.

Tåliga växter

Precis som mot rådjur och kanin drar sig haren för starkt doftande och sträva växter — lavendel, salvia, timjan och liknande — medan sallad, ärtor, unga skott och nysått är i farozonen. Plantera det mest utsatta i skyddade lägen och använd tåligare växter som en doftbarriär. Ingen växt är dock helt harsäker. Mer i vår guide om skrämmor och tåliga växter.

Komplement, inte lösning

Skrämsel och växtval minskar trycket men löser sällan problemet på egen hand, särskilt inte barkgnaget mitt i vintern. Lägg tyngdpunkten på stamskydd och nät, och använd doft och tåliga växter som stöd.

I Sverige finns två harar, och de skiljer sig åt både i utseende och utbredning. För trädgården spelar det mindre roll vilken det är — skyddet är detsamma — men det är kul och nyttigt att känna igen dem.

Fälthare

Fältharen (Lepus europaeus) är införd men numera vanlig i södra och mellersta Sverige, särskilt i öppet odlingslandskap och trädgårdar. Den är stor, grå-gulbrun med långa svarttippade öron och svart svansöversida, och byter inte till vit vinterpäls.

Skogshare

Skogsharen (Lepus timidus) är den inhemska haren, vanligast i skog och längre norrut. Dess mest kända kännetecken är att den blir vit på vintern (utom de svarta öronspetsarna), en anpassning till snön. Den är något mindre och rundare än fältharen och har kortare öron. Mer i vår guide om fälthare eller skogshare.

Samma skydd

Oavsett art gnager båda bark och betar, så stamskydd och nät fungerar mot båda. I trakter med snö och skogshare är barkskyddet extra viktigt, eftersom en vit hare på snö rör sig obemärkt och gärna gnager på unga träd i skogsbrynet.

Både fälthare och skogshare är jaktbart vilt med allmän jakttid, men i villaträdgården är det ändå skyddet som gäller.

Allmän jakttid

Haren har allmän jakttid under hösten och vintern. De exakta datumen skiljer sig mellan landsdelar — jakten inleds i regel på hösten och pågår in på senvintern, med olika slutdatum i olika delar av landet — och ses över med jämna mellanrum. Kontrollera därför alltid de aktuella jakttiderna för ditt län hos Naturvårdsverket eller Jägareförbundet.

Men inte skjutvapen i villaområde

I tätbebyggt område får skjutvapen inte användas utan tillstånd från polisen, och säkerheten går först. För villaägaren är den realistiska och lagliga vägen därför att skydda växternamed stamskydd och nät. Vid omfattande skada kan en jägare hjälpa till, ofta i samråd med markägare och kommun. Mer i vår guide om jakt och regler.

Att förstå haren gör det lättare att skydda trädgården. Den skiljer sig på flera sätt från den grävande, sociala kaninen.

Ensam och nattaktiv

Haren lever ensam och är mest aktiv på natten, då den lämnar sin viloplats i skymningen och kan röra sig långt — upp mot 15 kilometer på en natt. På dagen trycker den orörlig i en grund grop, en "säng", och litar på kamouflaget tills den i sista stund flyr i höga, snabba skutt. Den gräver aldrig bo.

Ungar som föds färdiga

En stor skillnad mot kaninen är ungarna: harungar föds fullt pälsade och med öppna ögon och kan röra sig nästan direkt, medan kaninungar föds nakna och blinda i ett bo. Haren får 2–3 ungar per kulloch flera kullar under säsongen, ungefär från februari till oktober. Ungarna ligger utspridda och besöks bara för digivning.

Föda över året

Haren är växtätare och lever på gräs, örter, gröda och rötter under den varma delen av året, och går på vintern över till bark, knoppar och kvistar — vilket är när den ställer till skada i trädgården. En harunge på gräsmattan är för övrigt sällan övergiven; låt den vara.