Larverna på Gotland — tallprocessionsspinnaren och dess brännhår.

I juli 2026 samlades flera tusen larver av tallprocessionsspinnaren (Thaumetopoea pinivora) vid ett vindkraftverk vid När på östra Gotland. Länsstyrelsen Gotland gick ut med en varning och uppmanade allmänheten att hålla avstånd. Anledningen är larvens brännhår: mikroskopiska, hullingförsedda hårstrån som kan orsaka kliande hudutslag samt besvär i ögon och luftvägar — och som kan spridas i luften utan att du ens rör larven.

Det här är ingen ny art och ingen invasiv inkräktare. Tallprocessionsspinnaren är inhemsk och har funnits på södra Gotland i decennier — med dokumenterade fynd redan från sent 1800-tal och tydlig etablering sedan minst 1930-talet. Det som varierar är antalet: arten har en tvåårig livscykel, och vissa år uppträder larverna i stora mängder medan de andra år knappt märks. Sedan början av 2000-talet har tätheten i kärnområdet på sydligaste Gotland ökat, och sommaren 2004 uppmärksammades hälsoproblemen på allvar.

Enligt SVT och biolog Didrik Vanhoenacker vid Naturhistoriska riksmuseet har arten under 2026 "tagit sig längre norrut än förut". Det ska tolkas som ett aktuellt observationspåstående, inte som fastslagen vetenskap: en avhandling från SLU (Cecilia Ronnås, 2011) fann att artens utbredningsområde inte expanderade under det pågående utbrottet, och Länsstyrelsen beskriver själv förekomsten som att larverna "vissa år förekommer i stora mängder" på södra Gotland. Fyndplatsen vid När ligger norr om det klassiska kärnområdet på Sudret, men fortfarande på öns södra och sydöstra del.

Tallprocessionsspinnaren är en nattfjäril i familjen tandspinnare (Notodontidae), i underfamiljen processionsspinnare (Thaumetopoeinae). Släktet Thaumetopoea placeras ibland i en egen familj, Thaumetopoeidae. Arten beskrevs vetenskapligt av Treitschke redan 1834. Det är dock inte fjärilen du möter i naturen — det är dess håriga larver, och det är de som är farliga.

Larven

Larverna lever i kolonier och är starkt håriga. På ryggsidan har de mörka, blågrå fläckar där brännhåren sitter grupperade. Det mest karakteristiska beteendet gav arten dess namn: på natten vandrar larverna i väg i långa, sammanhängande led — den ena efter den andra i procession — medan de dagtid sitter samlade i klumpar på tallarnas grenar och stammar. Ser du en sådan ansamling av håriga larver på en tall på södra Gotland är det med stor sannolikhet just den här arten.

Fjärilen

Den vuxna fjärilen är oansenlig och gråaktig, med ett vingspann på ungefär 30–40 millimeter (honorna något större). Den är nattaktiv, lockas till ljus, och lever bara några dagar. Det är därför larverna vid vindkraftverket sannolikt hamnat just där: byggnadens belysning och värme antas ha lockat till sig de flygande fjärilarna under deras korta flygtid på sommaren, varefter äggen lades i närheten.

Förväxlas ofta med två andra arter

I svenska medier blandas gärna tre olika processionsspinnare ihop. Det är viktigt att hålla isär dem, eftersom de förekommer på olika platser och på olika träd:

Larven på Gotland är alltså T. pinivora, som lever på tall. Ekprocessionsspinnaren (T. processionea), som skapat stora rubriker i Storbritannien och Tyskland, lever på ek och har i Sverige bara påträffats tillfälligt — första gången i sydvästra Skåne 2004. Medelhavets tallprocessionsspinnare (T. pityocampa) är en sydeuropeisk art som når norrut till Alperna och inte förekommer i Sverige. Den skillnaden spelar roll längre ner: flera av de mest dramatiska skadorna på hund som cirkulerar på nätet gäller pityocampa, inte Gotlandsarten.

Det är inte ett bett och inte en gadd. Faran är de mikroskopiska brännhåren (setae) som täcker larvens rygg — sylvassa, försedda med hullingar, och så lätta att de svävar i väg med vinden ungefär som pollen.

Håren är i storleksordningen 0,1 millimeter långa (mätningar på arten anger 0,1–0,5 mm i längd och några tusendels millimeter i tjocklek) och har vassa spetsar med hullingar som gör att de lätt fastnar och tränger in i hud och slemhinnor. Enligt Läkartidningen bär en fullvuxen larv i storleksordningen 1–2 miljoner sådana hår. Håren avges aktivt när larven känner sig hotad eller störs, och frigörs också när larven ömsar hud — därför räcker det att komma nära larverna eller ett larvbo för att exponeras.

Är det verkligen ett "gift"?

I nyhetsrapporteringen beskrivs håren som att de innehåller ett gift. Den vetenskapliga bilden är mer nyanserad. Reaktionen beror i första hand på en mekanisk retning — de hullingförsedda håren borrar sig in i hud och slemhinnor och ger en främmande-kropp-reaktion — i kombination med ett urtikerande (nässelframkallande) protein på hårens yta. Proteinet kallas i litteraturen thaumetopoein, men dess exakta kemiska natur är fortfarande inte fullständigt klarlagd. Både mekanisk irritation och en allergisk komponent kan alltså bidra, och upprepad exponering kan hos vissa göra reaktionerna starkare över tid.

Symtom

De vanligaste besvären är hudreaktioner: klåda, rodnad, svullnad och kliande, nässelliknande utslag, ibland med blåsor. Kommer håren åt slemhinnorna kan de ge ögonbesvär (konjunktivit, svullnad, rinnande ögon), näs- och luftvägsbesvär (rinit, hosta) och astmatiska besvär om de andas in. En del får också feber och sjukdomskänsla. Rena anafylaktiska (allergisk chock) reaktioner förekommer men är sällsynta.

• Hud: klåda, rodnad, svullnad, kliande utslag, ibland blåsor
• Ögon: konjunktivit, svullnad, tårflöde
• Näsa och luftvägar: rinit, hosta, astmatiska besvär
• Ibland allmänna symtom som feber och sjukdomskänsla
• Anafylaktisk reaktion — sällsynt, men sök akut vård om den inträffar

Enligt Giftinformationscentralen kan symtomen utvecklas inom några timmar och kvarstå från något dygn upp till en vecka. Vid kraftigare eller upprepad exponering beskriver Läkartidningen att besvären kan dröja sig kvar i två till tre veckor. Hur stort problemet kan bli visar en enkätundersökning bland 4 277 personer på södra Gotland sommaren 2006: nära var femte hade symtom från hud och slemhinnor, ungefär var tionde hade besvär från slemhinnor i näsa, mun, ögon och luftvägar, och ungefär en tredjedel av dem med symtom rapporterade svåra besvär.

Hur långt sprids håren?

Här går uppgifterna isär, och det är värt att förstå varför. Biolog Didrik Vanhoenacker uppgav i SVT att håren kan spridas "på 100 meters håll". Den vetenskapliga genomgången i Läkartidningen anger däremot att håren i symtomgivande koncentrationer tycks kunna nå 1–2 kilometer från angripna träd, buret av vinden ungefär som pollen. Länsstyrelsen själv anger ingen siffra alls, utan uppmanar bara att hålla avstånd. Det finns alltså ingen enda fastställd maxgräns — men den praktiska slutsatsen är densamma oavsett siffra: håll rejält avstånd, och räkna med att risken finns en bit bort från själva träden.

Har du kommit i kontakt med brännhår gäller en enkel princip: gnid inte in dem djupare, skölj bort dem, och byt av dig kläderna. Råden nedan följer Giftinformationscentralen samt Länsstyrelsen Gotland.

Gör så här

• Klia och gnugga inte på det drabbade området — det driver in håren djupare och förvärrar besvären.
• Ta av förorenade kläder, ringar och klockor.
• Skölj huden med rikliga mängder vatten.
• Torka med hårtork i stället för handduk — en handduk gnider in håren.
• Avlägsna kvarsittande hårstrån med pincett och förstoringsglas, eller försiktigt med tejp.
• Kortisonsalva eller kortisonkräm kan lindra klåda och svullnad.
• Tvätta kläder som kan ha fått på sig hår i minst 60 °C — vanlig tvätt i lägre temperatur tar inte bort dem.

Fick du hår i ögonen? Skölj rikligt med vatten och undvik att gnugga; vid kvarstående sveda, synpåverkan eller svullnad, sök vård. Den mekaniska retningen från håren kan i ögat ge långdragna besvär, så var hellre försiktig en gång för mycket.

Länsstyrelsen Gotland varnar för att larverna "också kan vara farliga för hundar". Här är det extra viktigt att skilja på vad som faktiskt är dokumenterat för Gotlandsarten och vad som gäller dess sydeuropeiska släkting.

Att brännhåren kan ge besvär hos djur — hud- och ögonirritation, besvär i mun och luftvägar — är rimligt och stöds av Länsstyrelsens varning. Nyfikna hundar som nosar eller slickar på larverna är särskilt utsatta. Länsstyrelsen avråder därför från att låta hundar gå lösa i skogsområden nära drabbade platser.

Om hunden kommit i kontakt

Länsstyrelsens råd är att tvätta hunden noga med vatten utan att torka med handduk (för att inte gnida in håren). Har hunden fått hår i eller kring munnen kan du skölja mun och nos med vatten, försiktigt och utan att gnugga. Kontakta veterinär om hunden visar besvär efter en promenad i ett drabbat område — kraftig salivering, svullnad, gnuggande mot nosen eller påverkat allmäntillstånd. Vid osäkerhet är det alltid rimligt att ringa en veterinär för råd. För betesdjur (får, kor, häst) finns inga svenska myndighetskällor som dokumenterar specifika effekter av T. pinivora.

Nyckeln till att förstå tallprocessionsspinnaren är att den har en tvåårig livscykel. Det förklarar varför den finns där hela tiden men bara vissa år ställer till problem.

Larverna lever uteslutande på tall — i Sverige tall (Pinus sylvestris) — och äter av barren. Honan lägger äggen i grupper på tallbarren under sommaren. Äggen övervintrar och kläcks först i slutet av april eller början av maj året därpå. Larverna äter sedan under försommaren, ungefär april–juli, och genomgår fem larvstadier. I slutet av juli–början av augusti lämnar de träden och vandrar i procession ner till marken, där de gräver ner sig och förpuppar sig. Den vuxna fjärilen kläcks ur puppan i marken i mitten–slutet av juli, flyger under sommaren och lägger nya ägg.

Brännhåren finns inte hos de yngsta larverna. De börjar bildas först från och med tredje larvstadiet — på Gotland omkring mitten av juni — och ökar för varje hudömsning, så att den fullvuxna larven bär flest. Det betyder att larverna är som farligast under den senare delen av utvecklingen, ungefär från försommaren fram till att de vandrar för att förpuppa sig i slutet av juli. Exakt tidpunkt varierar med väder och år.

Till skillnad från medelhavsarten T. pityocampa, som bygger stora, iögonfallande vita silkesbon i tallkronorna, bygger tallprocessionsspinnaren inte sådana tydliga vinterbon — larverna sitter i klumpar på grenar och stammar och övervintringen sker som ägg (och puppan i marken över den tvååriga cykeln). Populationstätheten växlar tydligt mellan år: på Gotland är larverna vanligast under jämna år och betydligt färre under udda år.

I Sverige förekommer tallprocessionsspinnaren i Skåne, på Öland och på Gotland. Den etablerade populationskärnan med återkommande massförekomster ligger på sydligaste Gotland (Sudret) — framför allt i trakterna kring Vamlingbo, Hamra och Sundre — plus en glesare förekomst vid Böda på norra Öland. Den finns alltså intesom etablerad population på Fårö eller norra Gotland, vilket är en vanlig missuppfattning.

Arten har funnits på Gotland länge — åtminstone sedan 1930-talet, med svenska fynd dokumenterade redan från slutet av 1800-talet. Det som förändrats är antalet: sedan början av 2000-talet ökade larvtätheten kraftigt i kärnområdet av delvis okänd anledning, och sommaren 2004 var larverna så talrika att hälsoproblemen uppmärksammades på allvar. Vid den högsta dokumenterade tätheten, i Nore i Vamlingbo, rapporterade omkring 87 procent av invånarna symtom. Den akuta utbrottszonen har beskrivits som ett väl avgränsat område på ungefär 3 000 hektar.

Sammantaget: tallprocessionsspinnaren är ett återkommande, känt gotländskt fenomen snarare än en ny företeelse. Larverna har uppträtt i stora mängder tidigare — dokumenterat kring 2004 och 2006 — och den tvååriga cykeln gör att "larvår" och lugnare år avlöser varandra.

Eftersom det räcker att komma nära för att exponeras, och håren dessutom sprids med vinden, handlar allt om avstånd och att inte störa larverna. Det finns inget för privatpersoner att "bekämpa" här.

Gör

• Håll avstånd till larvansamlingar och undvik att gå in under tallar där det sitter mycket larver.
• Håll barn borta och låt dem inte röra larverna.
• Håll hunden kopplad och borta från drabbade skogsområden.
• Följ Länsstyrelsens lokala information under larvsäsongen (försommaren–juli).
• Har du fått hår på dig: skölj rikligt, klia inte, tvätta kläder i minst 60 °C (se första hjälpen).
• Vill du bidra till kunskapen kan du rapportera fynd i Artportalen — men det är frivilligt, inte ett krav.

Undvik

• Klappa, rör eller plocka upp larverna — experten är tydlig: "klappa inte just den håriga larven".
• Riv, borsta eller försök själv avlägsna larver eller larvbo — störning gör att håren släpps.
• Spola eller blås bort larver med lövblås eller högtryckstvätt — det virvlar upp håren i luften.
• Gå under larvtäta träd en blåsig, torr dag — då sprids håren som mest.
• Torka av exponerad hud med handduk — använd hellre vatten och hårtork.

Notera att tallprocessionsspinnaren är en inhemsk art, inte en invasiv främmande art. De regler om markägaransvar och förelägganden som gäller invasiva EU-listade arter är alltså inte tillämpliga här. I den aktuella händelsen är det Länsstyrelsen Gotland som gått ut med varning och information.

Ingen av de svenska myndighets- och expertkällor som uttalat sig i den aktuella händelsen rekommenderar att allmänheten ska bekämpa eller ta bort larverna. Rådet är genomgående att hålla avstånd och skydda sig.

Det är en rimlig hållning av flera skäl. För det första är arten inhemsk fauna med naturliga svängningar mellan åren — den är inte fridlyst, men den är inte heller en invasiv art som ska utrotas. Insekter är generellt inte skyddade i Sverige; bara särskilt uppräknade arter är fridlysta enligt artskyddsförordningen, och tallprocessionsspinnaren finns inte bland dem. För det andra är själva bekämpningen kontraproduktiv för en privatperson: varje försök att avlägsna, spola eller borsta bort larverna river loss brännhår och sprider dem, vilket ökar exponeringen i stället för att minska den.

Om ett utbrott drabbar en allmän plats eller verksamhet är det Länsstyrelsen och den lokala aktören (till exempel markägaren eller den som driver anläggningen) som får bedöma eventuella åtgärder och avspärrningar. Som enskild gör du mest nytta genom att hålla dig och dina djur borta, informera grannar, och följa Länsstyrelsens råd. Hittar du larver på en ny plats kan du rapportera fyndet i Artportalen — det hjälper forskning och naturvård att följa arten, men det är inget myndighetskrav.